söndag 13 juni 2010

FY FAN VAD HON ÄR BRA!!!!!

För min Sanra har tagit studenten!!!!!!!
En ångestladdad dag som blev såååååååå bra!! Trots att vädergudarna bestämde sig för att släppa ner regn emellanåt så höll sig vinden lagom svag och tältet stod kvar hela dagen och kvällen:). Maten räckte och blev över, drickan likaså.
LYCKA!!!

Många fina presenter blev det oxå.:)

HURRA HURRA HURRA! Grattis på din dag, älskade Snäckan. <3 <3 <3


söndag 6 juni 2010

En underlig dag...

... både jag och R vaknade 06,15 totalt utvilade :O. Kan då tillägga att vi inte kom isäng förrän vid 00,30 ca... Aningen förvirrade knallade vi upp och åt en mysig frukost i solen, kändes som om vi var ensamma om detta... T o m hundarna verkade undra vad sjutton vi sysslade med.
Men...
... när klockan var halv nio så däckade vi båda två i soffan. Då kom verkligheten ifatt oss;). Nu har man en underlig bakfylle-känsla och dagen verkar bli vääääldigt seg... mycket märkligt...

Sommarplaner:
Långledighet, sola, njuta, bli fint brun och bara vara.
Fakta:
Lite orolig för inte kunna sola och njuta i solen. Varenda kroppsdel som utsatts för sol är i dag knottrig och röd. Det kliar och jag liiiider. Varför nu detta?? Varför soleksem trots att jag vidtagit stor försiktighet och smort in mig mig solfaktor nr hög??
Långledig är jag, men hur kul är det att sitta inne när alla andra solar och badar...Suck... tycker väldigt syyyynd om mig just nu... Suck...
Oj, PANG, dåligt samvete träffade mig precis i nacken... Världsliga saker egentligen... Kunde varit så mycket värre, eller hur?

onsdag 2 juni 2010

Semester, sol...


... och eksem...
Tjejerna och jag har lapat sol hela dagen :), har tagit lite pauser då och då för att inte chocka bebben med värmeslag. Får för mig att det blir rena bastun där inne... redan ca 37 grader och sedan mer därtill...njä, lagom är bäst.
Wilma, den busan, löper igen... Rymde en gång och försökte smyga iväg ett par gånger till men Zacky skvallrade och hon fick skamset gå och lägga sig... Hm... Hon har koll på killarna i grannskapet vill jag lova, nedrans hund...

Annars då? Jo, läget är ok:). Kanske mer än ok, t o m, men vem f-n vågar ropa hej;).
  • Solen skiner
  • jag har semester
  • tjejerna verkar må bra:)
  • studenten närmar sig- och vi har läget under kontroll:)
  • vårdbidragsbeskedet kom på posten i dag

Alltså: helt ok :)

*ler*

onsdag 26 maj 2010

Okidoki...

... nu tar vi nya tag :D. Kommer inte att acceptera negativa tankar och liknande.
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahaaaaaaaaaaaaaaaaa, får väl se hur länge detta varar, hmmmmmmmm

tisdag 25 maj 2010

Om ni bara visste...

... hur mycket jag älskar er. Ni är mitt liv

Glöm aldrig det :)

måndag 24 maj 2010

Känner mig ynklig...

... och klen.
Alla vet ju att graviditet inte är en sjukdom och på en abetsplats som min vet alla det med bestämdhet... Men jag kan omöjligt hänga med i alla hurtiga arbetsmyrors takt...
Det funkar liksom inte att slappa, pausa, äta när man behöver, alla måste vara "på topp" och vara alerta- det finns ingen som kan ta dina uppgifter tillfälligt, alla har ju lika mycket att göra.

Efter 4 långa dagar följt av en ledig dag hade jag i lördags 4 långa arbetspass framför mig. Jag pallade med en förlossning sen var benen tunga som cement, huvudet tungt men tomt och det snurrade rejält. Det ömmade rejält i fogarna och magen blev emellanåt hård och jobbig. På kvällen kändes det som om jag fått en betongvägg över mig. I huvudet snurrade tankarna, där trängdes alla "har-varit-händelser" med alla "hur-ska -det-bli". Trodde ett tag att jag skulle bli tokig...på allvar... Jag förstår att det var ångestsymtom, men ett tag hade jag t o m bröstsmärtor och pulsen slog hårt och snabbt. Verkligen obehagligt. Någon som har försökt andas normalt när pulsen slår i 130slag/minut...? Riktigt jobbigt. Typiska ångestsymtom, men ack så obehagliga.

På natten sov jag inte många minuter. Det är svårt att sova när det värker i alla sovställningar, och när man vaknar så vaknar även tankarna.

Bebben verkar må bra:), men tyvärr så jobbar man på en avdelning där man ständigt blir påmind om hur saker och ting kan gå. Att allting inte alltid är så självklara och problemfria.
Ända fram till nu har detta inte påverkat mig nämnvärt, jag kan seperera arbetet från det privata, men nu... nu har en oro och olustkänsla drabbat mig och jag känner inte alls igen mig. Plötsligt så kommer känslor och tankar fram som jag inte förut känt. Är allt ok? BLIR allt ok? Varför skulle vissa saker och ting inte kunna drabba mig om det kan drabba andra?? Varför skulle jag skonas? Skitjobbigt.

Jag hade bestämt mig för att ge järnet fram till den 2/6 då jag går på semester. Det känns inte alls så självklart längre...

tisdag 18 maj 2010

"I was aiming for the sky"...

..." ended up flat on the ground"...

I better keep on walking


Tror inte att jag hört denna en enda gång utan att tjuta...