... och klen.
Alla vet ju att graviditet inte är en sjukdom och på en abetsplats som min vet alla det med bestämdhet... Men jag kan omöjligt hänga med i alla hurtiga arbetsmyrors takt...
Det funkar liksom inte att slappa, pausa, äta när man behöver, alla måste vara "på topp" och vara alerta- det finns ingen som kan ta dina uppgifter tillfälligt, alla har ju lika mycket att göra.
Efter 4 långa dagar följt av en ledig dag hade jag i lördags 4 långa arbetspass framför mig. Jag pallade med en förlossning sen var benen tunga som cement, huvudet tungt men tomt och det snurrade rejält. Det ömmade rejält i fogarna och magen blev emellanåt hård och jobbig. På kvällen kändes det som om jag fått en betongvägg över mig. I huvudet snurrade tankarna, där trängdes alla "har-varit-händelser" med alla "hur-ska -det-bli". Trodde ett tag att jag skulle bli tokig...på allvar... Jag förstår att det var ångestsymtom, men ett tag hade jag t o m bröstsmärtor och pulsen slog hårt och snabbt. Verkligen obehagligt. Någon som har försökt andas normalt när pulsen slår i 130slag/minut...? Riktigt jobbigt. Typiska ångestsymtom, men ack så obehagliga.
På natten sov jag inte många minuter. Det är svårt att sova när det värker i alla sovställningar, och när man vaknar så vaknar även tankarna.
Bebben verkar må bra:), men tyvärr så jobbar man på en avdelning där man ständigt blir påmind om hur saker och ting kan gå. Att allting inte alltid är så självklara och problemfria.
Ända fram till nu har detta inte påverkat mig nämnvärt, jag kan seperera arbetet från det privata, men nu... nu har en oro och olustkänsla drabbat mig och jag känner inte alls igen mig. Plötsligt så kommer känslor och tankar fram som jag inte förut känt. Är allt ok? BLIR allt ok? Varför skulle vissa saker och ting inte kunna drabba mig om det kan drabba andra?? Varför skulle jag skonas? Skitjobbigt.
Jag hade bestämt mig för att ge järnet fram till den 2/6 då jag går på semester. Det känns inte alls så självklart längre...