Blev smärtsamt påmind om hur lätt det är att åsidosätta ett syskon när det andra kräver mycket tid och uppmuntran.:-(
Det knyter sig i magen när jag tänker på det och det dåliga samvetet faller över mig.
Vad säger man när den som man
absolut inte glömt, men inte ägnat så mycket tid åt de sista veckorna(
månaderna?) bl a säger (
med tårar i ögonen):
"mamma, jag är ju egentligen inte bra på någonting..." " Jag gör ju ingenting som ni har skäl att berömma mig för.."
...Gud i himlen...
Varför har jag bara tagit för givet att denna underbara varelse helt naturligt visste hur bra hon faktiskt är?? Varför berättar jag inte för henne varje dag hur behaglig, mild och smart hon är?
Vet hon inte vilken kanon-bra kompis hon är?Tänk på alla kompisar som hon stöttat/stöttar, alla älskar ju henne! Hon är rolig, musikalisk, knasig och helt underbar!!
Allt detta sa jag naturligtvis åt henne, nu ska jag komma ihåg att säga detta varje dag. Så att hon aldrig, aldrig mera tvivlar på sig själv.
Ja, jag vet, det är väl bara att måla...Njaäääää, inte riktigt.
