... och klen.
Alla vet ju att graviditet inte är en sjukdom och på en abetsplats som min vet alla det med bestämdhet... Men jag kan omöjligt hänga med i alla hurtiga arbetsmyrors takt...
Det funkar liksom inte att slappa, pausa, äta när man behöver, alla måste vara "på topp" och vara alerta- det finns ingen som kan ta dina uppgifter tillfälligt, alla har ju lika mycket att göra.
Efter 4 långa dagar följt av en ledig dag hade jag i lördags 4 långa arbetspass framför mig. Jag pallade med en förlossning sen var benen tunga som cement, huvudet tungt men tomt och det snurrade rejält. Det ömmade rejält i fogarna och magen blev emellanåt hård och jobbig. På kvällen kändes det som om jag fått en betongvägg över mig. I huvudet snurrade tankarna, där trängdes alla "har-varit-händelser" med alla "hur-ska -det-bli". Trodde ett tag att jag skulle bli tokig...på allvar... Jag förstår att det var ångestsymtom, men ett tag hade jag t o m bröstsmärtor och pulsen slog hårt och snabbt. Verkligen obehagligt. Någon som har försökt andas normalt när pulsen slår i 130slag/minut...? Riktigt jobbigt. Typiska ångestsymtom, men ack så obehagliga.
På natten sov jag inte många minuter. Det är svårt att sova när det värker i alla sovställningar, och när man vaknar så vaknar även tankarna.
Bebben verkar må bra:), men tyvärr så jobbar man på en avdelning där man ständigt blir påmind om hur saker och ting kan gå. Att allting inte alltid är så självklara och problemfria.
Ända fram till nu har detta inte påverkat mig nämnvärt, jag kan seperera arbetet från det privata, men nu... nu har en oro och olustkänsla drabbat mig och jag känner inte alls igen mig. Plötsligt så kommer känslor och tankar fram som jag inte förut känt. Är allt ok? BLIR allt ok? Varför skulle vissa saker och ting inte kunna drabba mig om det kan drabba andra?? Varför skulle jag skonas? Skitjobbigt.
Jag hade bestämt mig för att ge järnet fram till den 2/6 då jag går på semester. Det känns inte alls så självklart längre...
3 kommentarer:
Lotta min vän!
Ångest är inget man skall sppara på...det är bättre att släppa ut den..och det verkar du ha gjort.
Det är jobbigt för stunden och inget kul men efteråt känns det lättare om än för stunden.
Nej man vet inte vad framtiden håller i sin famn, men just nu i detta nu så håller din kropp i en skatt, den är här och den är nu, våga njut!
kram vännen
det blir bättre <3
((((Lilla gumman!))))
Klart att du påverkas mera nu, av många anledningar. Du har ju en annan koppling till dem som drabbas av olycka hos er nu - ett barn som lever inuti dig. Och hormonerna är förmodligen största anledningen till att du tänker tankar som du inte känner igen. När jag var gravid började jag gråta till och av ALLT, så känslorna går på högvarv oavbrutet.
Nu är tiden för dig att tänka på dig själv i första hand. Inget är viktigare än du och det lilla livet inom dig. Dåliga samveten får stiga åt sidan!!! Och om du mår dåligt -- berätta om det. Kanske din barnmorska kan hjälpa dig, eller sätta dig i kontakt med någon som kan lyssna. Bara du inte håller det inom dig, för då växer det och tar alldeles för mycket plats.
KRAMAR!!!
Jag kan bara hålla med Anna, nu är DU och pyttisen inom dig det viktigaste!
Vem tjänar på att du ler och låtsas att allt är på topp?
Kära du, att tankarna far runt är fullt begripligt, jag hoppas att du kan dela dem med någon!
Varm kram!
Skicka en kommentar