Efter att nästan ha slagit näsan blå i den berömda väggen och blivit sjukskriven i ett par veckor, så upplever jag nästan eufori... blandat med skräck och lugn... :
- Jag sover bättre, ibland hela 3 timmar per natt!
- Pulsen slår nästan normalt i min otränade kropp, och de irriterande extraslagen har blivit färre.
- Tyvärr har synapserna fortfarande kommunikationsproblem och sinnena arbetar långsamt och segt.
Kanske är resten av familjen nöjd, och det ser trevligt ut om någon skulle komma och hälsa på... men det är INTE likt denna svenska kvinna... det har aldrig varit så rent och undanplockat i detta lilla hus.
Ingen disk framme, diskmaskinen ständigt tömd, sorterade skåp, skurade fogar, vattnade blommor, skurade toaletter och badrum, dammfria fönsterkarmar... HELST PÅ SAMMA GÅNG!!!
Tragikomiskt, egentligen... För det är sant. Kommer på mig själv att hälla vatten i kaffekokaren med vänster hand, lägga i kaffebönor i melittan med höger hand OCH försöker samtidigt torka undan eventuella spår av kaffekokandet. Under denna proceduren ska jag helst också ställa iorning skorna i hallen, fixa kuddarna i soffan, plocka undan Jacobs leksaker (samtidigt som han leker med dem) och bosta tänderna.
Jag kan inte slappna av...
Ändå mår jag faktiskt lite bättre. Jag skulle nog kunna vara lyxhustru på heltid. För att ha koll. För att ha stenkoll på familjen och ständigt hålla snyggt. Jag skulle vilja ha familjen runt mig 24/7. Hela tiden. Alltid. Då hade jag kunnat se till så att det aldrig hade hänt dem något. Bara pyssla om och ha koll.
Var FAN har detta kontrollbehov kommit från?! Och varför kan jag inte sitta ner i 5 minuter och bara njuta??
Kan ju tillägga att maken ALDRIG skulle kräva något sådant här av mig. Aldrig någonsin. <3
(Under skrivandet av detta blogginlägg så har jag dammsugit, diskat och hängt upp tvätt. Lika bra, så är det gjort. )
Tänk om någon skulle komma och säga att jag inte har städat och fint. Att jag inte tar hand om min familj...
