Gillar datorer, internet och mobiltelefoner...

... MEN!

Nu är det slut på kommunikation mellan familjemedlemmar via dessa tekniska prylar,
har liksom sett ett mönster i det hela som jag inte alls gillar, nämligen att det är lättare att slänga ur sig både det ena och det andra när man inte har personen face to face!

Har i några år nu försökt att få ungdomarna inse att man INTE kan läsa sig till tonfallet i texten på skärmen... Hur ofta har folk inte missförstått varandra för att de inte satt rätt uttryck vid de ord som skrivits...? Så frustrerande... och lätt att små saker blir STORA saker och orsakat ovänskap.
Egentligen förstår jag inte varför jag har gått med på detta överhuvudtaget. Antagligen är det av lathet, bekvämlighet..., det är väldigt soft att sitta i soffan och "prata" med flickorna som befinner sig högst 10 meter ifrån mig... Sorgligt... Ibland får man en sur kommentar om att man måste vara sur för att man inte svarat medelbums på msn... PRECIS SOM OM JAG SITTER ÄR HELA TIDEN?!?!

Nu blir det samtal ansikte mot ansikte! Då måste vi skärpa oss allihop, även jag, och förhoppningsvis blir kommunikationen bättre.

Ännu en ny LO...

... lite slarvig. Ibland vill hjärnan lite mer än vad händerna klarar av att följa... ;) Och ibland s tryter tålamod och viljan...

Nytt

Trots...

... att jag inte jobbat ens hälften så flitigt som flera av mina underbara kolleger i dag så kom jag hem trött, yr och helt ur balans.
Efter kvällsmaten så hoppade jag därför i badet för att slappna av och få ny energi...
STOOOORT Misstag...
Nu sitter jag är som en urvriden disktrasa. Ännu mer yr. Mer trött och en puls på 120.
Tror kanske att vattnet var liiite för varmt?

Man kan inte låta bli att förundras...

... över hur Oanpassat mycket är här i livet. (Säkert helt fel svenska, men kom liksom inte på riktigt vad jag ville säga...)

T ex:

Tänk bussar och tåg... hur ofta är deras olika ankomsttider och avgångstider anpassade efter varandra??

Tänk olika myndigheter... FK vill ha intyg medelbums, läkarsekreterare har 3 månader på sig att skriva ut intyget... EH??

Vem fastnar i mitten?? JO, vi vilsna människor som bara vill få ordning på saker och ting...

Har ansökt om vårdbidrag men får troligtvis avslag pga att läkarintygen inte kommer snabbt nog... En del läkare har "glömt att diktera" trots att de lovat att gör det med en gång...

Sanra har ingen skriven diagnos upptäckte vi. Läkaren satte diagnos på tre familjemedlemmar för ett antal år sedan men glömde att dokumentera Sanras... Jiiiihaaaaa! Klant...

I november fick vi ringa till hudmott i Trelleborg för att få ett utlåtande, vårdcentralsläkaren "vågade inte". Fick därefter ett svar att remissen kommit in, och att vi skulle bli kallade efter ca 3(!) månader... Har fortfarande inte hört från dem...

Så nu blir det ansöka på nytt om vårdbidrag, tyvärr innebär det att den tiden som vi väntat inte får räknas in vilket annars är gällande.

HUR SVÅRT KAN DET VARA????

suck...

lånad bild: skriet...

Mardrömmar...

...
Jag har en mardröm som jagar mig i omgångar och just nu är den väldigt närvarande varje natt. Det är en hemsk mardröm som skrämmer mig så att jag inte ens får ro på dagarna.
Denna mardröm är inte helt overklig.

Andra mardrömmar kan man nästan skratta åt när man vaknar, de är så surrealistiska och knasiga att man liksom kan dra en lättnads suck och bara glömma den.

Denna mardrömmen befinner sig någonstans mellandröm och verklighet och påverkar oss alla.

En märklig känsla...

... av förtvivlan blandad med lycka.
Min hjärna och kropp slits mellan olika känslor och tankar. Dagligen. Varje timme och varje minut.
Vi lever på hoppet och vägrar att ge upp. Vi vägrar att låta det mörka ta över, även om det innebär blod, svett och tårar.
Vi vägrar... för vi har varann. Vi har så mycket stöttning av släkt och vänner, nära och kära.
Man blir stundtals alldeles förbluffad över alla hjälp och alla kärlek som vi får uppleva. TACK till er alla! <3<3<3

Ibland undrar men om man lever i förnekelse eftersom man känner sig så oförskämt lycklig vissa dagar trots allt. Kanske är det förnekelse, kanske är det det oförstånd... Eller så är det bara så att man vägrar att ge upp... för då är det ju liksom kört...
Vi kör på i full fart. Kanske är ödet redan bestämt och meningen är att vi ska lära oss något av detta. Antagligen inför ev kommande liv, tycker liksom att vi har fyllt vår kvot i detta livet;).

Kanske sitter vi om några år och tänker tillbaks, tänker att trots de tuffa stunderna så blev allt så bra. Vi håller tummarna. Hårt.