Det är liksom alldeles fantastiskt hur allt fungerar...

... eller inte fungerar.

Alla har vi rättigheter och skyldigheter, inget konstigt med det. Detta får man absolut veta när man t e x har kontakt med försäkringskassan, kontakt= fast i deras neverending snurrande hjul...

Det är fantastiskt att vi i Sverige har möjligheten att vara hemma med våra barn en viss tid när de är små, det är fantastiskt att vi har en sjukförsäkring och att vi har våra rättigheter.
Vi har också våra skyldigheter gentemot Fk, för att de ska kunna handlägga just mitt ärende så måste de ju ha ett visst underlag att arbeta med. Självklart. Och glöm för jissenamn inte att anmäla ändringar, helst innan de har skett, för annars blir du återbetalningsskyldig på studs och de hotar även med fängelsestraff. Du skriver under på heder och samvete!

MEN.

När det gäller Försäkringskassans skyldigheter är det inte lika klart. Då ligger det liksom en liten dimma över vad som gäller. De förstår inte det där med att du har räkningar att betala, skulder att lösa (efter deras strul förra gången det skulle betalas ut pengar) och gärna vill kunna fylla på i kyl och frys...


Jag hade en gång en chef, en chef som inte var närvarande, inte heller lyhörd. Min chef fick genom mina läkarintyg reda på att jag ville ha kontakt med företagshälsovården i nov 2012. Jag hade gärna tagit kontakt med dem på egen hand, men det krävs en remiss för detta. Min chef fick via läkarintyg och muntliga samtal med mig information och önskemål om detta i ett halvt år innan hon äntligen kopplade att "aha! Hon vill alltså prata med Previa?!"...
Nu, nästan ett år senare, har jag äntligen en tid hos företagsläkare. Min chef ansåg inte att mina problem var arbetsplatsrelaterade och ville skydda mig, hon ville att jag skulle slippa dra upp allt för en ny läkare. Min chef tyckte att mina problem fanns i hemmet, det får man snällt ta med husläkaren.
Jag har inga problem i hemmet. Vi har inga relationsproblem, inga problem inom familjen. Vi har haft det kämpigt pga olika orsaker, men vi har kämpat tillsammans, problemet finns inte "i familjen".


Det är inte konstigt att människor blir depr och känner hopplöshet, det är svårt att vara sjukskriven. Jag vill jobba! Jag vill jobba, ha en vanlig lön och leva så normalt som jag kan. Jag vill inte ha det så här längre.

Jacob har fyllt tre år...

... en underbar ålder, en kaotisk blandning av trots, utveckling och härliga kramar. :)

Här hittar ni lite bilder från kalaset :).

I väntan på att något ska hända...

... så får man göra det bästa av situationen...

I dag är ingen bra dag. Jag vet faktiskt inte varför det är så just i dag. Idag är jag bitter och lite ledsen. Lite matt och lite förtvivlad. Inte lite bitter, väldigt bitter.  I dag plågar jag mig själv med tråkiga minnen och funderar över en massa "om" och "varför"...

Idag är jag så bitter att jag skulle kunna ringa upp pedagoger och myndighetsfolk som vi träffade för snart 10 år sedan. Långsint? Brukar inte uppfattas som långsint, men i dag är det min starkaste egenskap. Förutom bitter, då...

När man tittar tillbaka och har lite perspektiv på saker och ting som hänt och sagts så kan man ofta acceptera, glömma och förlåta. För några år sedan så hade jag sagt att jag i alla fall accepterat och förlåtit. Idag tar jag tillbaka min förlåtelse. Jag är arg. Arg över att vissa personer kan orsaka så  mycket utan att tänka eller ens behöva stå till svars, och de ska dessutom vara personer som vi ska kunna lita på och vända oss till.

I dag skulle jag kunna ruska om en viss person, men antar att hon inte ens vet om att hon gjorde så fel. I sin position borde hon vetat bättre, konsulterat och brytt sig. Hon bara antog. Resurser fanns, jag kunde ha krävt dem. Men vem berättar om dina rättigheter? Man försöker bara vara en bra mamma och göra rätt. Man tror på de utbildade och vill inte orsaka problem.


Idag skulle jag inte tveka att orsaka problem om jag varit i samma sits. Jag kommer aldrig att bara finna mig i att "en bra och funktionell familj" kan fixa problemen. Hädanefter lyssnar jag till mitt hjärta lika mer än vad jag lyssnar på råd och instruktioner. Ingen känner mitt barn bättre än vad jag  gör. Alla är unika. Alla kan inte anpassa sig till samhället helt och hållet. ibland får faktiskt samhället lära sig att anpassa sig lite. Mötas halvvägs liksom. Alla är unika. Alla har skyldigheter och rättigheter.

Men glöm aldrig att barn är beroende av vår stöttning, de litar på oss. Ensamma kan de inte orka ta sig igenom alla problem. Lyssna på dem, ignorera ingenting. Gör inte om mina misstag.

Framför allt: Släck inga stjärnögon.