Okidoki...

... nu tar vi nya tag :D. Kommer inte att acceptera negativa tankar och liknande.
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahaaaaaaaaaaaaaaaaa, får väl se hur länge detta varar, hmmmmmmmm

Om ni bara visste...

... hur mycket jag älskar er. Ni är mitt liv

Glöm aldrig det :)

Känner mig ynklig...

... och klen.
Alla vet ju att graviditet inte är en sjukdom och på en abetsplats som min vet alla det med bestämdhet... Men jag kan omöjligt hänga med i alla hurtiga arbetsmyrors takt...
Det funkar liksom inte att slappa, pausa, äta när man behöver, alla måste vara "på topp" och vara alerta- det finns ingen som kan ta dina uppgifter tillfälligt, alla har ju lika mycket att göra.

Efter 4 långa dagar följt av en ledig dag hade jag i lördags 4 långa arbetspass framför mig. Jag pallade med en förlossning sen var benen tunga som cement, huvudet tungt men tomt och det snurrade rejält. Det ömmade rejält i fogarna och magen blev emellanåt hård och jobbig. På kvällen kändes det som om jag fått en betongvägg över mig. I huvudet snurrade tankarna, där trängdes alla "har-varit-händelser" med alla "hur-ska -det-bli". Trodde ett tag att jag skulle bli tokig...på allvar... Jag förstår att det var ångestsymtom, men ett tag hade jag t o m bröstsmärtor och pulsen slog hårt och snabbt. Verkligen obehagligt. Någon som har försökt andas normalt när pulsen slår i 130slag/minut...? Riktigt jobbigt. Typiska ångestsymtom, men ack så obehagliga.

På natten sov jag inte många minuter. Det är svårt att sova när det värker i alla sovställningar, och när man vaknar så vaknar även tankarna.

Bebben verkar må bra:), men tyvärr så jobbar man på en avdelning där man ständigt blir påmind om hur saker och ting kan gå. Att allting inte alltid är så självklara och problemfria.
Ända fram till nu har detta inte påverkat mig nämnvärt, jag kan seperera arbetet från det privata, men nu... nu har en oro och olustkänsla drabbat mig och jag känner inte alls igen mig. Plötsligt så kommer känslor och tankar fram som jag inte förut känt. Är allt ok? BLIR allt ok? Varför skulle vissa saker och ting inte kunna drabba mig om det kan drabba andra?? Varför skulle jag skonas? Skitjobbigt.

Jag hade bestämt mig för att ge järnet fram till den 2/6 då jag går på semester. Det känns inte alls så självklart längre...

"I was aiming for the sky"...

..." ended up flat on the ground"...

I better keep on walking


Tror inte att jag hört denna en enda gång utan att tjuta...

HURRA!!!

... för världens bästa Sanra i dag!!!
Äntligen har hon körkortet(ha, fast än så länge bara ett intyg...) i sin hand :D:D:D!
Min stora, lilla tjej... suck... känns märkligt. Jätte kul och jätte märkligt.

Man får liksom en massa delade känslor vid såna här tillfällen...

Jahapp...

... jag andas, alltså lever jag...

Väntar på besked från FK om vårdbidrag, känns som att ett papper med positivt meddelande därifrån skulle ta bort 50 kg från mina axlar och kanske t o m lyfta bort tyngden från mitt bröst.

Jag har jobbat i helgen, efter en välbehövlig paus, och hade ett par trevliga dagar med trevliga arbetskamrater. Gillar mitt arbete och har världens bästa kolleger, tyvärr räcker det inte alltid hela vägen. Det tar inte bort negativa tankar om schema, hård arbetsbelastning och stress, men nästan ;).

Går in i vecka 24, barnmorskan stämplade ok i pappren, bebis sköter sig:D. Fortfarande minus 2-3 kilo sedan januari (jag, alltså;)), riktigt dåligt ferritinvärde och stressad, men annars är allt bra.
Nu ska denna svensken sätta sig och slappa i soffan (igen) och menalt förbereda mig för att arbeta fm-pass i morgon. Att gå upp kl 5 är inte riktigt min melodi...

Vill bara säga att jag har världens gulligaste kusifin-barn! Helt underbart härligt söt och charmig. Puss på er hela fam Franzén.

Och kram till alla underbara människor i min närhet. Förlåt om jag är tråkig och undviker socialt umgänge. Orkar inte just nu.

Sååå dålig uppdatering...

... men har liksom inte lust med någonting just nu.

Magen växer och det rör sig livligt där inne :), jag har gått ner 3 kilo (!) men graviditeten tar vad den behöver- det SYNS liksom.

Studenten närmar sig och ångesten med den... Jag är så lycklig för Sanras skull men också stressad av kraven och allt vad detta innebär. Det är en viktig dag för min älskade, underbara Sanra och inget får bli fel. Men vems krav är det som stressar? Andras? Hm...

Amanda, som SNART fyller 16, tillbringar mer och mer tid hemifrån. Hon börjar bli stor, min lilla underbara tjej, och MYCKET har hänt under det sista året...

Gräsmattan har väckts ur sin vinterdvala(:S) och VÄXER tillsammans med maskrosorna, dessa underbart vackra blommor som INTE är så vackra när de fröar... Träden knoppas och fåglarna kvittrar... DET ÄR VÅR! Min favvo-årstid. En årstid som innebär gröna underbara nyanser, sol, trötthet, depressioner, stress, värme och såååå mycket annat.
Känner verkligen av min vanliga vår-trötthet, mycket mer än vanligt... Men, så är det ingen vanlig vår. Mycket har hänt, mycket ska hända och inget är som det brukar.

Min laptop la av... Sten-dog. Ville inte ens starta upp. SKIT! Nu är det inlämnad på rehabilitering och alla mina filer raderas med all säkerhet... Bilder, ljud... SKIT! Hur fan kan man ha halva sitt liv i en dator...? Tur att andra halvan hunnits säkerhetskopierats... SUCK!