tisdag 15 december 2009

Det ljusnar...

...:) ... nu ska vi bara fortsätta i samma riktning...
A mår bättre vilket medför att S mår bättre och detta gör att JAG och R ser lite ljusare på saker och ting. Men som vanligt så kommer magkatarr och andra stressutlösta symtom som ett brev på posten när saker och ting börjar lösa sig... Posttraumatiskt...
Mediciner, uppmärksamhet, ngn som lyssnar och tar tag i saker; vissa faktorer funkar bättre under samarbete, det ena gör ingen nytta utan det de andra.
Jag kan alltså slappna av LITE men magkänslan SKRIKER: ropa inte hej... men det faktum att ngn ev kan sätta ett namn på problemet/n gör att man kanske kan förhindra att historien upprepar sig. En del saker har stabiliserats, andra har just börjat rulla. Många personer är inblandade, alla ska vara "överrens" och alla ska tänka på A´s bästa. Hur lätt blir detta? Alla tillhör olika stöttepelare i hennes liv, var och ser på situationen ur sitt eget perspektiv. Vi är alla känslomässigt engagerade på helt olika sätt. En del är paragraf-ryttare, andra har lite lättare för att se andra möjligheter. Detta kan bli spännande... eller inte... Det får framtiden utvisa.
Men en sak är säker: lejoninnan vaktar sina små. Lita på det.
_______________________________________________

Tänkte ansöka om vårdbidrag. Det var kuratorn på barnhab som tyckte att det var en självklarhet. Vi har TVÅ barn med olika sjukdomsproblematik, bla ett funktionshinder... aldrig förr har ngn upplyst om man faktiskt kan ansöka om bl a ekonomiskt bistånd, sk merkostnadsbidrag.
Nu innebär då detta att det ska ordnas intyg om sjukdom, ett aktuellt status och en liten berättelse om div problem och utgifter. SUCK... Trodde väl inte att det skulle vara sååååå svårt att fixa fram lite papper... ATT GÖRA:
  • det visar sig när jag vill ha ett intyg från läkaren som satte diagnosen EDS aldrig noterade Sanras namn... Han satte diagnos på R, S och A, men glömde att diktera in Sanras namn... Ny remiss skickad till hudmott eftersom ingen annan läkare vill ställa diagnos trots tydliga heriditetstecken och symtom, får nog tid om 3 mån... Så aktuellt status får ju då oxå vänta...
  • Barnmott vill inte skriva aktuellt status på A eftersom de tycker att det ska skötas från barnhab... ok... men läkaren är ju där typ EN gång i månaden... och har MASSÒR av patienter...
  • BUPläkare som ska ställa diagnos och aktuellt status inom det området finns på plats 2 ggr i veckan... till årsskiftet... sen vet vi inte vem som tar över. Kan tillägga att jag så klart inte haft tid att ringa precis på telefontiden just dessa två dagar...

Jaja, om ni ser rök som verkar komma från det Höglundska hemmet så är det frun i huset som kokar över. Hade varit spännande att kunna se aktiviteten min hjärna just nu. Har liksom tidigare haft ngn sorts organiserad oordning. Nu är det ABSOLUT INGEN ordning, inte ens oordning;). Totalt kaos, typ...

Dessutom: Lätt UVI, kraftig förkylning(näsa, hals och hosta), astmabesvär, munblåsor och sömnbesvär. Just so u know, lite självömkan skadar aldrig;).

söndag 13 december 2009

Plötsligt tryckte någon på off-knappen...

... och luften gick ur mannen i huset...
... och jag nockades av en deja vu...
Det var som om vi färdats 5 år bakåt i tiden; samma symtom, lika plötsligt, samma stela mimik och samma känsla av hopplöshet och lika orkeslös. För att inte prata om hjärnan som över en natt förvandlats till seg kola.
För även om R helt förståligt skulle kunna ha drabbats av urladdning pga situationen i "Villa Kaos" så sa magkänslan annat. Och blodprovet bekräftade mina misstankar;) :
B12-brist.
Tjejerna drabbas av järnbrist och R av B12brist. Denna lömska EDS som bara ställer till det hela tiden... R får nu ställa in sig på att medicinera livet ut, precis som tjejerna. Nu ska han bara bestämma sig för om han vill äta pilla varje dag eller bli stucken en gång i veckan...;)
____________________________________________
För en tid sedan blev jag trött på alla svar som man INTE fick hos olika läkare om EDS. Ingen visste ngt, ingen gjorde ngt och sjukdomen påverkar mina barn mer och mer för varje dag som går... INGEN informerade om barn habiliteringen, men eftersom vi varit i kontakt för ett antal år sedan (väldigt kort) så... Fan, man har ju inget att förlora?
Ringer dit... Får kontakt med UNDERBARA människor som lyssnar och tar tag i saker och ting. Två snabba inskrivningssamtal ordnas, de antecknar så att pennorna glöder, och en månad senare så har vi haft EVK på Söderslättsgymnasiet om anpassad skolgång för S, varit hos ortopedtekniker för att prova ut ortoser åt S och skrivit i en ansökan om vårdbidrag. EN STOR KRAM OCH BUKETT MED KÄRLEK till "våra" kontakter på barnhab.
Men VARFÖR kan ingen berätta om rättigheter och möjligheter?
VARFÖR har ingen föreslagit kontakt med barnhab tidigare?
För upplysning: Hör upp alla föräldrar!:
Tyvärr så fungerar samhället så här i dag.: Ni får inte bara vara heltidsarbetande föräldrar som efter en lång arbetsdag tar itu med nästa heltidsarbete. Ni ska dessutom helst vara läkare, tankeläsare, terapeut och helt utan sömnbehov.
Olika terapeuter må ha vansinnigt goda ideér, i teorin, om hur man ska bota och hantera olika typer av besvär. MEN VEM HAR FÅTT UTFÖRA DEM I PRAKTIKEN? Inte dom i allafall...
Kan verka som om jag fiskar efter beröm, men icke... Vill bara i ren frustration få ur mig lite ilska. Ilska över att inte få lov att bara vara förälder. Ilska över att behöva utföra DERAS arbetsuppgifter och söka information som DE ska upplysa mig om.
Undrar, lite ångestfylld, vem har då allt ansvar? Klart att jag har ansvar för mina barn, de är min livsuppgift, men när man söker hjälp... vem tar ansvar för behandling och resultat?
Min underbara S är "vuxen" nu. Varför kunde ingen informera osss om all hjälp och alla resurser liiiiite tidigare? Handlar det om pengar? När man är "vuxen" så läggas ju ansvaret på dig själv...

lördag 12 december 2009

En bra dag...

...:).
För första gången på mååånga år så bestämde vi oss för att julpyssla och julbaka. (om nu endast pepparkaksbak kan kallas för julbak;))





måndag 7 december 2009

Klockan är 00:52...

...och jag har min egentid... nästan.
A har inte somnat än, men ligger i sin säng och kämpar mot alla tankar som hindrar henne från att sova gott. S har inget gott förhållande till nätter som går över i måndagsmornar och sover säkert inte heller riktigt gott än. R störs säkert av ljudet som kommer av att djurens tassar och klor trippande över golvet, av katten som går in och ut genom sovrumsdörren( hon väntar på mig) och av mina små klumpiga försök att vara tyst som en mus samtidigt som jag fixar i tvättstugan och köket.
Men NU sitter jag här. Ensam. Med min laptop och mitt te. Smygtittandes på nån repris, möjligen CSI eller Cold Case, med några få tända ljus och försöker samla tankarna. Min ensam-tid, min egen-tid.
Den kan inte infinna sig på någon annan tid på dygnet. Egentligen så är jag trött men vet samtidigt(efter flera försök) att jag inte kan sova mer än 3 timmar om jag inte får min egen-tid.

Glasögonen är fläckiga och jag kommer på mig själv att undra varför jag inte torkat av dem än... Jag frågade mig själv samma sak i går... och i förrgår... Svaret är väl enkelt; jag skiter i om mina glasögon är smutsiga. Sanningen är en annan: jag önskar att smutsiga glasögon vore mitt värsta problem... Och jag önskar att jag en morgon vaknar upp med trygga, leende barn som fnittrar eller tjafsar i bakgrunden när jag letar efter en handduk att torka mina sköljda glasögon med...

Nu ska jag njuta av mitt Indian Spice-te, sätta mig tilbaka och njuta av tystnaden. det enda som hörs är regnets smattrande mot fönsterrutan. Tänk att regn kan vara så behagligt.

lördag 5 december 2009

18 kilo...

... smör. 18 liter mjölk... vad ni vill... Så mycket har jag " tappat" från min kropp:).



Inte konstigt att man känner sig lättare...

fredag 4 december 2009

Ny LO...

... mina små älsklingar... Nostalgi, åter igen...

Advent, julstök, pynt och pyssel...

... visst är det en konstig blandning mellan stress, harmoni och glädje?
Känner alltid ett visst lugn när julsakerna kommer fram, ett lugn som i nästa stund övergår i julklappsstress... Men jag har i år bestämt mig att stress inte existerar. Vad fasiken gör det om hundra år om jag inte har full koll hela tiden under december månad???

Jag hade rätt;), jag köpte en ny ljusstake i fjor. Visst är den fin?
Köpte en underbart vacker krans. Beställde en krans i grönt, vitt och silver, visst är den fiiiin?:)
Var på mysvisit hos bästa vännen häromdagen. En liten prat/mysstund med god latte, pepparkakor och bästa sällskapet. Plus en gullig katt:). Lilla underbart söta Molly med små tofsar i öronen och underbart vacker svans. Passar så bra i detta vackra hem. TACK underbara Jessie för att du finns i mitt liv.