Klockan är 00:52...

...och jag har min egentid... nästan.
A har inte somnat än, men ligger i sin säng och kämpar mot alla tankar som hindrar henne från att sova gott. S har inget gott förhållande till nätter som går över i måndagsmornar och sover säkert inte heller riktigt gott än. R störs säkert av ljudet som kommer av att djurens tassar och klor trippande över golvet, av katten som går in och ut genom sovrumsdörren( hon väntar på mig) och av mina små klumpiga försök att vara tyst som en mus samtidigt som jag fixar i tvättstugan och köket.
Men NU sitter jag här. Ensam. Med min laptop och mitt te. Smygtittandes på nån repris, möjligen CSI eller Cold Case, med några få tända ljus och försöker samla tankarna. Min ensam-tid, min egen-tid.
Den kan inte infinna sig på någon annan tid på dygnet. Egentligen så är jag trött men vet samtidigt(efter flera försök) att jag inte kan sova mer än 3 timmar om jag inte får min egen-tid.

Glasögonen är fläckiga och jag kommer på mig själv att undra varför jag inte torkat av dem än... Jag frågade mig själv samma sak i går... och i förrgår... Svaret är väl enkelt; jag skiter i om mina glasögon är smutsiga. Sanningen är en annan: jag önskar att smutsiga glasögon vore mitt värsta problem... Och jag önskar att jag en morgon vaknar upp med trygga, leende barn som fnittrar eller tjafsar i bakgrunden när jag letar efter en handduk att torka mina sköljda glasögon med...

Nu ska jag njuta av mitt Indian Spice-te, sätta mig tilbaka och njuta av tystnaden. det enda som hörs är regnets smattrande mot fönsterrutan. Tänk att regn kan vara så behagligt.