...att vara sjukskriven, det ska INGEN komma och säga.
Jag menar, är du sjukskriven för att du amputerat ett ben, då förstår alla och ingen ifrågasätter. Helt naturligt. Men om det är kaos i hjärnan och du inte kan reda ut vardagen, då blir det genast helt annorlunda.
För det första så måste du vara proffs på att förklara din situation för FK. De tror inte på det som de inte kan ta på, eller åtminstone se. Och knappt det.
För det andra, om du är sjukskriven för någon form av depression och är ledsen, då är det knappt tillåtet att le... En svår balansgång, det där.
Om du hamnar på ett foto, som i sin tur hamnar på FB, kan man nästan höra kommentarerna. Om man ler så ifrågasätts det om du verkligen mår såååå dåligt att du inte kan jobba. Du ler ju!
Om du ser apatisk ut så tror de att du fiskar efter medlidande och gulliga kommentarer...
Just därför mina vänner, så ser ni mig inte på foton och jag är för tillfället inte så aktiv med inlägg på FB. Jag har inte heller något vettigt att skriva.
De som själva varit i min situation och de som känner mig väl vet hur jag har det, det räcker. En stor kram till er alla. <3 p="">
-------------------------------------
I juni ska Jacob på första besöket på barnreuma i Lund. Jag vet inte om någon utredning ska startas, eller om man ligger lågt. Jag vill helst ligga steget före. Det har man lärt sig under åren.
Det är bara att hoppas att de är kunniga, trevliga och hjälpsamma. Jag börjar snart känna mig som en mamma med diagnosen Munchausen by Proxy....
--------------------------------------
I dag följer jag med Sandra till Vitaby. Vi ska hälsa på och gratulera söta Hugo som fyllt två år.
Får man lov att åka på kalas när man har utmattningsdepr? Jag hoppas det. Ser faktiskt fram emot det, samtidigt som jag istället vill dra täcket över huvudet.
Ha en bra dag.
Kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar