Halvtid...

Efter att ha varit sjukskriven från och till sedan årets början så ska jag nu jobba fyra timmar om dagen. i alla fall fram till den siste mars. Känns ok.
 Eftersom man inte ska prata illa om sin arbetsplats på öppna bloggar och inför "hela världen", så gör jag inte det. Arbetssituationen på arbetsplatsen har dock delaktighet i min sjukskrivning. Mina kolleger är underbara,. med några undantag, och jag älskar att arbeta inom vården. Tyvärr så bidrar nedskärningar inom mitt yrke att "folket på golvet" inte pallar jobba fullt ut. Stressen är påtaglig och atmosfären dallrar av missnöje.

Det är inte min arbetssituation som är den primära anledningen till mitt mående, det vet många, men den bidrar INTE till någon förbättring heller. Jag har planer inför framtiden, jag har inte gett upp, man ska bara orka hålla ut hela vägen tills man kommer dit. Hela jag är taggad inför studier. Jag SKA studera, på ett eller annat sätt. Jag ska komma vidare och inte bli fast som städerska/uppassare/undersköterska. Mina ambitioner är högre än så. Om inte jobbet ger mig vidarutveckling och fortbildning, då får jag söka den på egen hand. Jag har många år kvar i yrkeslivet och tänkter INTE stanna där jag är just nu. Aldrig i livet.

Hela Sverige pratar om barnmorskor som stressar och inte räcker till. Det samma gäller undersköterskorna... Men det talar ingen om... Känns sådär. Vår situation är ohållbar, men vi kämpar i det tysta. Vi löser alla stressiga situationer, är det kaos så fixar vi det-på ett eller annat sätt. Vi är duktiga. Duktiga på att själva gömma vår situation... Vi räddar avdelningen, men stjälper oss själva. Som vanligt. Var är alla avvikelserapporter?? Var är alla bevis på allt som höll på att gå åt pipsvängen innan vi fixade upp situationen?
Borta
Finns inte