... vad svarar man på det??
Jo, man tillbringar tiden med att åka runt på olika ställen för försöka lindra den ångest, smärta och förtvivlan som orsakar dessa ord. Man kämpar som en lejoninna för att skydda och hjälpa, för det är min plikt, min största uppgift i livet.
Hjälpa eller stjälpa, skillnaden kan vara hårfin. Hur vet man vad som är rätt? De välbetalda har så lätta lösningar och förslag, men de lever inte i vår vardag. De har inte gått i våra skor...
Många tankar blir det. Gör man rätt, gör man fel? Är jag överhuvudtaget på rätt spår??
Och varför har det blivit så här?? VAD är orsaken till detta? Är det jag? Är det deras uppfostran? Är det miljön? Är det yttre påverkan? Eller är det bara så att detta är vår lott i livet? Ska vi lära oss av detta? Ok... jag har lärt mig! Jag är färdiglärd! Jag ska aldrig ta något för givet...
2 kommentarer:
Stora och svåra frågor, men jag vet i alla fall svaret på en av dem...
Det är INTE du!!! Du är en varm, generös och kärleksfull människa, och dina barn älskar dig. Man blir varm och trygg i din närhet, du får människor att må bra. Så det är definitivt inte du.
Förhoppningsvis sitter du i en skön fåtölj när du är 85 år, och förstår vad denna prövning hade för syfte. Med glada barnbarnsbarn runt omkring...
Det måste ju finnas en mening med all galenskap!
Håller f.ö med Anna.
Stor kram!!!
Skicka en kommentar