Alla kan få en panikattack av rädsla, men panikÅNGEST är en helt annan sak. Helt ologisk, helt utan anledning och helt alldeles fruktansvärd.
Om man blir jagad och får panik så är lösningen att komma undan. När du kommit undan hotet är du räddad och hotet borta.
Får du en panikångestattack är hotet egentligen "inbillat", kroppen reagerar utan egentlig anledning och därför är det (så klart) väldigt svårt att "rädda" sig undan hotet.
För att det ska klassas som en panikångest ska dessutom dessa reaktioner återkomma ganska ofta på kort tid och innehålla en del speciella reaktioner...
Såsom tex:
- Hög puls
- Illamående
- Ont i magen ( toalett i närheten väldigt önskvärt..)
- skakningar
- Yrsel
- Känsla av overklighet
- Dödsångest
- Matthet i kroppen, typ "gele" i benen
- Känslan av att inte komma undan, flyktberedskap
- mm
- mm
Detta mindre trevliga dyker då upp vid de mest oväntade tillfällen... På natten, i bilen, på bussen, på festen, vid matbordet... (När man faktiskt har ganska trevligt till att börja med.) Helt utan förvarning...helt ologiskt.
Måste kanske inflika med att jag vet att det är stor skillnad på generell ångest och panikångest... Den generella ångesten kan man gå och bära på mest hela tiden. Den gnager och ganger och kämpar för att få dig att må dåligt...som en jäkla tandvärk, som aldrig ger med sig utan hjälp av någon annan...
Det mest kränkande man kan höra är : "lugna ner dig"... Mmm, eller hur?! En del av hjärnan vill en sak och en annan en sak. Du kan tänka logiskt samtidigt som du satsar för fullt för att komma undan..inte lätt att ta en konflikt med dig själv i det läget...Och ändå är det faktiskt det enda som hjälper...
Säg i stället att du "vet att det är jobbigt just nu, låt det komma...Det försvinner snart. Jag är här." krama om personen om hon/han vill det. Prata och förvilla, det allra bästa är att komma på andra tankar, att lura hjärnan på attacken.
Och alla ni som aldrig drabbats av detta, ska vara tacksamma och bara njuta av livet....
2 kommentarer:
Bra skrivet, speciellt rådet att vara där medan det går över. Precis så är det. Nån att hålla i handen eller bara prata med - det hjälper stort!
För mig hjälpte det också att VETA att det inte var något farligt. Bara obehagligt. Då kunde jag liksom "flyta med" tills attacken gav med sig.
Lite som att profylaxandas under en förlossning... ja, fast inte alls samma sak, förståss. (rörigt!?)
Inte rörigt:), förstår precis vad du menar!! <3<3
Skicka en kommentar