Liknelsen som fick terapeuten att skämmas...

Med anledning av ett tidigare inlägg så tänkte jag berätta om ett litet samtal som jag hade med min terapeut...

Vi pratade om att varva ner, mindfullness och annat smått och gott. Försökte förklara "sorgen" över att våra tjejer kanske aldrig kan känna samma känsla som så många andra ungdomar, söka extrajobb, fixa extrapengar för att kunna köpa det där lilla extra. Att de redan har den där inkomstkällan som innebär att du absolut inte ens får försöka tjäna en endaste extra krona, trots att du kanske klarar just den arbetsuppgiften, t ex passa hundar och barn mm. Då ryker din ersättning, den lilla ersättning som de förväntas leva av.
Vi pratade också om den heltidstjänst som jag har i hemmet, dvs jag hjälper tjejerna i myndighets och pappaersdjungeln. Han undrade om jag ställt krav på att de ska göra det själv, utan min hjälp, de är ju trots allt vuxna.
Jag är inte dum, ingen curlingmamma, de har fått ta över i peroider. Undertecknad vill ju gärna slippa ;).
Reslutat? Katastrof.

Jag drog följande liknelse för mannen i stolen mittemot:
Att be dottern att ringa upp olika myndigheter är ungefär som att be en enbent person att gå med två ben. Med dessa två ben ska personen klättra uppför världens högsta berg och däruppe på toppen väntar avrättning.. Dum liknelse? Nope. Precis så är det. Och eftersom hon känner så , fördröjer hon gärna sin egen avrättning så länge som möjligt...
Precis så är det.