... efter en natt av mardrömmar.
Precis innan läggdags såg jag ett avsnitt av Law and Order, ett avsnitt som innehöll små barn/bebisar och hur de lämnas ensamma när deras mammor kidnappas. De lämnas ensamma, skrämda och gråtandes... Det klarar inte denna svensken riktigt just nu av följande orsaker: Oro/kaos i tillvaron, det faktum att jag faktiskt är en relativt nybliven mamma och för att jag slarvar med min ångestdämande medicin... det är ganska "räääligt" hur känsligheten påverkas av medicinen. När jag tar den rekommenderade dosen regelbundet så trubbas jag av lite grand. Jag klarar då helt plötsligt av att se "hushållsrulle-filmer" och kan ibland verka kalla och okänslig. När jag slarvar så märks det direkt. Vet inte vilket som är värst egentligen. Vill inte vara kall, men orkar inte heller ha nerverna utanpå kroppen ständigt och jämt. Och bara vänta på ångestattackerna.
Hur som helst så blev natten efter detta avsnitt en natt med mardrömmar och oro. Jag kommer inte ihåg vad jag drömde, antagligen för att jag vaknade så plötsligt...
När Rickard steg upp så sov jag tydligen hårt, både Jacob och jag sov lugnt i min säng. Även han hade svårt med sömnen i natt.
Kl halv 8 vaknar jag av en duns... Och därefter hjärtskärande gråt. Inget skrik, bara förtvivlad gråt.
Jacob hade ramlat ur sängen... Jag tror att han slutade gråta nästan direkt när jag tog upp honom i famnen, han slutade mycket fortare än jag...
Jag kände mig så skyldig, usel och hemsk. Jag letade skador och hatade mig själv. Hade jag kunnat så hade jag lappat till mig själv.
Nu, flera timmar senare, så har jag lugnat ner mig. Men det tog tid. Det bidde bara ett litet rött märke i sidan av pannan, ett märke som försvann lika fort igen, men i min fantasi så kunde jag se framför mig hur Jacob hade fått inre blödningar, hjärnskakning eller hjärnskador och hur alla hatade mig för att jag inte kunde göra en så simpel sak som att ha koll på min egen son...
Alla barn ramlar någon gång. Alla barn får blåmärke och småsår. Under deras utveckling och nyfikenhet så "hör det till" att de råkar ut för en del små olyckor. Men ett fall från sängen ska inte vara en av dessa små olyckor...
Tänk hur en liten "olycka" kan orsaka kaos i en kvinnas hjärta och hjärna.
2 kommentarer:
Åh,fina du! Minns med rysningar den gången J3 föll ur kundvagnen på Konsum. Eller när hon rullade nerför trappan till källaren för att storasyster glömt att stänga grinden...Fruktansvärd ångest efteråt! Vet precis hur du mådde.
(( Kramarom ))
(((Lilla kusifinen)))
Vi vill så gärna skydda dem från allt ont, men vi kan inte finnas där varje sekund. En olycka händer så lätt, så lätt, och oftast har vi ju turen att det bara blir en bula eller ett litet blåmärke. Det Jacob lärde sig av sitt lilla säng-äventyr är att mamma finns där och tröstar när jag blir rädd/ledsen/gör mig illa. <3
Och inga andra småbarnsföräldrar kommer någonsin att tänka något illa om dig - låt den som är utan skuld kasta första stenen, liksom. ;)
Hoppas att ni har det bättre nu, och att ni får sova bra (sömnbrist gör också konstiga saker med hjärnan...).
Skicka en kommentar