... nu orkar vi snart inte mer...
Våra underbara tjejer har sina syndrom, sina problem och ångest. Trots detta är de ju helt vanliga tonåringar som både vill, kan och måste få vidga sina vyer, vara nyfikna och upptäcka världen. Men vad gör man när de hela tiden stoppas av olika händelser.
Rickard fick i kväll köra och hämta A när hon tillsammans med bästisen var på väg hem till henne för att sova där. Hon kände sig lite mysko och jag fick en konstig känsla i magen... Mycket riktigt så svimmade hon i bilen. Utan förvarning.
Väl hemma så piggnade hon till men ville ta en dusch. Klart att hon skulle. vilken 15-åring duschar inte minst en gång om dagen...
Plötsligt kallar hon med en förtvivlan i rösten. Då ligger hon i duschen och har precis vaknat till... Alltså svimmat en gång till... Dessutom har hon kommit åt "kranen" så att vattnet som strilar över henne är VARMT. Alldeles för varmt...
Benen bär henne inte... Jag får asa ut henne på golvet och vira handduken om henne. När hon efter en stund ska försöka gå så är benen fortfarande ostabila och viker sig innåt...
Men, alltså... Ska det vara så här...? Nu vågar hon inte duscha utan kommer nog ett tag att sitta i badkaret och duscha. Bada får hon inte... för mig... Duscha får hon inte heller...om hon är ensam hemma. Inte nu längre.
Ska det vara så här??
Sanra, stackaren, berörs ju oxå av detta. Hon har sina plågor och behöver sin uppmärksamhet. Hur ska man dela sig? Hur ska man räcka till?
Jag tror att jag vill börja om. Det känns liksom lite misslyckat på något vis. Börja om med samma älskling, samma underbara tjejer...men ha facit i hand... Eller?
1 kommentar:
Fy stackarn!
Jag tror att det är så att dina tjejer kom till er av en andledning, de böhövde dig lika mkt som du behöver dem. Livet med barn är en prövning och man lär sig saker av varandra varje dag. Ni har mer prövningar än många har Lotta men det ni gåt igenom nu kommer att göra att dina tjejer kommer att växa upp till starka kvinnor som vet att de har två päron bakom sig som älskar dem mer än livet själv. Det är tufft Lotta men du fixar det, men det är viktigt att du ibland får vara liten i någons famn! Kram på dig!!
Skicka en kommentar