... och jag längtar :). Längtar inte efter att jobba helg och dessutom kvällar, men efter att få prata lite med mina underbara kolleger. Längtar efter lite vuxet tjejprat och fnitter blandat med diverse problem och kanske en och annan arbetsinsats;). Jag hoppas på ett lagom fartfyllt arbetspass och på att jag hinner med den tidiga bussen hem.
Amanda var utan anfall i 3 dygn *lycka*, men igår på väg hem från stan så fick hon känna på asfalten på Willys parkering. Hon hann nästan hela vägen hem. R fick hämta henne, benen bar henne inte. Känsel hade hon och hon kunde nästan stå, men såg ut som en förfriskad alkis när hon försökte gå.
Livet på en pinne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar