... men hemma bäst... men tyvärr tillbaks på ruta ett.
Jag och Amanda är alltså tillbaka efter ett par dagar på pensionat Barn och ungdomscenter. för Amandas del gällde helpensionat, för min del bed and breakfast. Eller kanske rättare sagt en variant av välanvänd tältsäng i hängmatta-modell and breakfast. Supertrevlig personal, men det hjälper inte. Dit vill vi inte återvända.
Vi hade en jobbig söndag... Efter tre låånga anfall med småkramper och en medvetandesänkt Amanda utan känsel i benen så ringde vi 112. Ambulansen kom på en liten visit, Amanda piggnade på sig efter 2 timmar, och körde igen. Alla parametrar var ok, dvs puls, reaktioner, blodtryck, b-glukos, saturation mm så vi valde att avvakta. En timme. Sen körde vi in själva.
Efter 3 timmar så hade Amanda fortfarande inte full känsel i benen och de bar henne inte, det kändes inte helt ok att gå och lägga sig och sova i lugn och ro...
På barn-akuten fick Amanda ett anfall och fick omedelbar uppmärksamhet. Eftersom benen fortfarande inte bar sig ordentligt åt så lades hon in för uppmärksamhet. Häpp!
Efter en låååångtråkig vistelse med lite anfall, träsmak i rumpan efter dåliga stolar, väntan, väntan och åter väntan så tackade vi för oss och körde hem. Med fler frågor än svar... Utan att vara ett dugg närmare en lösning på våra/Amandas problem...
Vi fortsätter alltså ett tag till med tillfälliga lösningar och gissningar, med frustration och huvudbry.
Kvällen ska nu ägnas åt att sortera och skingra tankar, ett varmt bad och ett försök till avslappning. All planering, huvudvärk, kaos och frustration får vänta till i morgon...
Längtar inte till i morgon...
Jag och Amanda är alltså tillbaka efter ett par dagar på pensionat Barn och ungdomscenter. för Amandas del gällde helpensionat, för min del bed and breakfast. Eller kanske rättare sagt en variant av välanvänd tältsäng i hängmatta-modell and breakfast. Supertrevlig personal, men det hjälper inte. Dit vill vi inte återvända.
Vi hade en jobbig söndag... Efter tre låånga anfall med småkramper och en medvetandesänkt Amanda utan känsel i benen så ringde vi 112. Ambulansen kom på en liten visit, Amanda piggnade på sig efter 2 timmar, och körde igen. Alla parametrar var ok, dvs puls, reaktioner, blodtryck, b-glukos, saturation mm så vi valde att avvakta. En timme. Sen körde vi in själva.
Efter 3 timmar så hade Amanda fortfarande inte full känsel i benen och de bar henne inte, det kändes inte helt ok att gå och lägga sig och sova i lugn och ro...
På barn-akuten fick Amanda ett anfall och fick omedelbar uppmärksamhet. Eftersom benen fortfarande inte bar sig ordentligt åt så lades hon in för uppmärksamhet. Häpp!
Efter en låååångtråkig vistelse med lite anfall, träsmak i rumpan efter dåliga stolar, väntan, väntan och åter väntan så tackade vi för oss och körde hem. Med fler frågor än svar... Utan att vara ett dugg närmare en lösning på våra/Amandas problem...
Vi fortsätter alltså ett tag till med tillfälliga lösningar och gissningar, med frustration och huvudbry.
Kvällen ska nu ägnas åt att sortera och skingra tankar, ett varmt bad och ett försök till avslappning. All planering, huvudvärk, kaos och frustration får vänta till i morgon...
Längtar inte till i morgon...
1 kommentar:
Helt otroligt att de inte "hittar" någonting!!! Usch gumman! Tänker så på er!!!
Kram
Skicka en kommentar