... av att jag måste ringa Amanda.
Vet ju att hon är ute med kärleken och kompisarna, men ändå...Den där känslan..den där känslan som bara mammor kan få...fick mig att slå numret.
Jag ringde... och en sluddrig Amanda svarar. Inte berusad-sluddrig, den tanken slog mig inte ens, utan ett (vid det här laget) välbekant sludder...
FAN
Hon hade så klart svimmat igen...
Erbjöd mig att hämta henne, men "det behövs inte, mamma, det är snart bra igen". "Orkar inte prata, du får prata med Rasmus,,"
De lovade att ringa om det inte blev bättre. Hon är en tuff och envis tjej, min underbara Mandy.
Hon kände sig trygg med kompisarna och ville stanna... Mamma, däremot, är inte så tuff...
Skulle gärna vilja ha hem henne...nu...genast.
1 kommentar:
(((((kusinen)))))
Känner oron med dig!!! Men kom ihåg att känna dig stolt över att du funnits där för henne och hjälpt till att göra henne så stark att hon känner att hon vill stanna, trots att hon svimmat! Det är ett steg i rätt riktning!!!
Skicka en kommentar