En dag en förvirrad tonåring, andra dagen en ännu mer förvirrad tonåring...Plötsligt börjar det växa horn i pannan och...SHIT...nu finns ingen återvändo...
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRGHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!
Så, klart... Bara avreagerar mig lite... Hm.....
Den som sa "små barn, små bekymmer- stora barn, stora bekymmer" hade SÅÅÅÅ rätt.
Jag ska inte gnälla, jag har två helt underbara döttrar, men de är tonåringar...
Regler, tider, kompisar och förtroende i en salig röra. Var f-n är instruktionsboken???? HJÄLP, hur var det nu?? Hur ska jag nu göra?? Ska jag föreläsa eller lyssna, ska jag sätta regler eller bara slappna av?? Hur är lagom? Varför är inte alla tonåringar ialla fall LITE lika. Hur kan syskon vara så olika??
När man precis lärt sig hur en tonåring funkar, då ploppar nästa upp. OCH ÄR HELT OLIK DEN FÖRRA!!! Jisses!!!!
6 kommentarer:
Vad oförskämt av dem att inte diskutera i förväg hur de ska uppföra sig, så att de har ett gemensamt arbetssätt... ;-)
Stackars kusifinen! Men du är ju en så duktig mamma att du säkert kommer att lista ut den här också.
KRAM!
JA, jag tror oxå att du kommer att fixa det....:-)
Min erfarenhet är att JAG bestämmer!
Haha...för jag är morsa..men oftast har jag en bra motivering...men utan konflikter..ja hur skulle det bli??
Kramizzar!
Du menar alltså att det blir värre ??????????????????????
Kan man hoppa av nu ?
Som Karlsson på taket säger, Jag e inte me, jag e inte me, jag e inte meeeeeeeeee !
Meeeeeeeeeeeen Lotta, nu blir jag lite besviken, jag som trodde att du visste allt, du är ju min förebild som mamma.......ah du löser detta, annars kan du kanske fråga din egen mamma, hon lär ju ha haft ett par tånåringar hon me........
Kramar i massor !
Fast hennes mammas tonåringar var ju skötsamma. I alla fall dottern. ;-)
(För att inte tala om hennes kusin... :-D)
Alltså, när du har räknat ut hur man gör kan du väl säga till. Jag känner att jag också behöver en handbok och gärna redan nu! Min sd går verkligen in för det här med att vara tonåring och allt från ostädat rum till "hanbahonba"-snack skylls glatt på att "så är det när man är tonåring". Arrrggghh! Och snart är dottern där också. Dubbel-aaarrgghhh. HUR GÖR MAN???
Själv var jag ju, precis som du och Anna, en exemplarisk tonåring som bara levde för att städa och vara mina föräldrar till glädje och stolthet. Ehum. Typ. Men var vi inte alla det, vi som var tonåringar förra seklet? ;o)
Visst var vi exemplariska?! :-D
Vi kanske skulle samla oss alla vi föräldrar till komplicerade ungdomar= tonåringar...HAHA
Mina barn är så duktiga på att informera om att tonårstiden är en svår tid...Speciellt deras specifika ålder...hm...
VILL BARA INFORMERA ALLA TONÅRINGAR OM ATT DETT INTE ÄR SÅ HIMLA LÄTT ATT VARA FÖRÄLDERÅT ER HELLER!! *asgarv* *förtvivlan?*
Skicka en kommentar