En märklig känsla...

... av förtvivlan blandad med lycka.
Min hjärna och kropp slits mellan olika känslor och tankar. Dagligen. Varje timme och varje minut.
Vi lever på hoppet och vägrar att ge upp. Vi vägrar att låta det mörka ta över, även om det innebär blod, svett och tårar.
Vi vägrar... för vi har varann. Vi har så mycket stöttning av släkt och vänner, nära och kära.
Man blir stundtals alldeles förbluffad över alla hjälp och alla kärlek som vi får uppleva. TACK till er alla! <3<3<3

Ibland undrar men om man lever i förnekelse eftersom man känner sig så oförskämt lycklig vissa dagar trots allt. Kanske är det förnekelse, kanske är det det oförstånd... Eller så är det bara så att man vägrar att ge upp... för då är det ju liksom kört...
Vi kör på i full fart. Kanske är ödet redan bestämt och meningen är att vi ska lära oss något av detta. Antagligen inför ev kommande liv, tycker liksom att vi har fyllt vår kvot i detta livet;).

Kanske sitter vi om några år och tänker tillbaks, tänker att trots de tuffa stunderna så blev allt så bra. Vi håller tummarna. Hårt.